En månad... En hel månad har gått nu... Jag vet inte vad jag ska skriva mer, förutom att jag saknar dig så galet mycket!
Idag ville jag verkligen inte gå upp ut sängen, allt känns bara extra jobbigt idag. Men men, ny kurs som börjar om några timmar så det är bara att bita ihop...
För det är ju vad du hade velat, eller hur?
tisdag 2 april 2013
måndag 1 april 2013
Nästan ett år...
Det har nästan gått ett år sen jag satt på tåget ifrån Jönköping och skrev mitt senaste inlägg..
Även att jag inte kan säga att Gud är god eller att jag tror på Gud längre, så saknar jag er alla som jag fick spendera förra året med!
De flesta vet vad som har hänt sen dess, sommarlov, jobba, in spark, började plugga på Linné, blev tillsammans med John och ja... Snabbt berättat om vad som har hänt sen sist.. Har så klart varit på några konvent, festat, varit med vänner och umgåtts mycket med familjen och pojkvännen!
Men om du bara var kvar här hos mig, så skulle allt fortfarande kännas bra. Det är svårt att se de positiva sakerna som jag har nu.
Du fick ju som du ville i alla fall, men jag saknar dig så mycket! Jag har så svårt att förstå det bara..
Jag vill inte förstå det!
Min hjälte, min största förebild, att det skulle bli så här kunde jag inte förstå.
"Jag saknar den humorn, som var Ditt sigill. Den som la grunden, till att jag finns till."
"Fast att jag fann modet till att säga adjö, så trodde jag aldrig att du kunde dö!"
inget känns riktigt kul längre, inget har någon riktigt mening..
You'll be in my heart, allways!
Även att jag inte kan säga att Gud är god eller att jag tror på Gud längre, så saknar jag er alla som jag fick spendera förra året med!
De flesta vet vad som har hänt sen dess, sommarlov, jobba, in spark, började plugga på Linné, blev tillsammans med John och ja... Snabbt berättat om vad som har hänt sen sist.. Har så klart varit på några konvent, festat, varit med vänner och umgåtts mycket med familjen och pojkvännen!
Men om du bara var kvar här hos mig, så skulle allt fortfarande kännas bra. Det är svårt att se de positiva sakerna som jag har nu.
Du fick ju som du ville i alla fall, men jag saknar dig så mycket! Jag har så svårt att förstå det bara..
Jag vill inte förstå det!
Min hjälte, min största förebild, att det skulle bli så här kunde jag inte förstå.
"Jag saknar den humorn, som var Ditt sigill. Den som la grunden, till att jag finns till."
"Fast att jag fann modet till att säga adjö, så trodde jag aldrig att du kunde dö!"
inget känns riktigt kul längre, inget har någon riktigt mening..
You'll be in my heart, allways!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)